Fyra frågor till Lars Rambe, direkt från Afrika

Näste man till rakning är den klädsamt skäggige Lars Rambe. Och det är ett spännande liv denne produktive karl lever. Bilden är tagen av Hedda Rambe, 4 år. Tror du oss inte, kolla nere i vänstra hörnet.

Vad händer just nu i Lars Rambes liv?

Sedan augusti förra året bor jag i Nairobi, Kenya med min familj. Min fru Anna arbetar för Diakonia och jag får nu som medföljande möjlighet att ägna mig åt mitt författarskap på heltid. Det känns som en verklig lyx.
I juni kommer uppföljaren till min första kriminalroman ”Spåren på bryggan”. Den heter ”Skuggans spel” och ges ut av Kalla kulor förlag. Det är en sommarhistoria fast placerad i det sörmländska landskapet. Våldsamma händelser avlöser varandra i ett spel där insatserna är de högsta tänkbara, men satt mot en fond av jazzfestival, vardagliga problem och den småputtrande småstadstillvaron. Min förläggare jämför med ”Morden i Midsomer”, vilket jag tycker är smickrande.
Sedan har jag bestämt mig för att göra någonting mer med det lilla förlaget Kura Skymning som jag startade 2007. Vi ger nu ut vår första externa författare. Peter Douglas med sina rötter i hiphop-musiken har under 20 år arbetat med en samling texter som handlar om rasism, utsatthet och mycket mera. Det är ett högaktuellt verk som slår ett slag mot all sorts främlingsfientlighet, men också belyser den sociala misär som är en realitet för många. Texterna är illustrerade med bilder från slummen här i Nairobi. Boken heter ”Racism is a mothaphukka” och vi räknar med att släppa den i maj. Peter Douglas är en ”SlamPoet” och vi hoppas att han ska synas i lite olika sammanhang i Sverige i sommar.

Medan allt detta pågår arbetar jag med min tredje roman, en psykologisk thriller som utspelar sig i Järla sjö, Nacka. Arbetsnamnet är ”Under skorstenen”. Jag hoppas att skriva den klart i år. Efter det ska jag komma igång med tredje delen i min Strängnäsdeckarserie. Det är fara värt att det blir kenyanska inslag i den…

Vad kan Sverige lära av Kenya och tvärtom?

Kenyanerna kan lära svenskarna att släppa lite på kontrollen och acceptera saker som de faller sig. Att skaka av sig motgångar och gå vidare med ett skratt. Att leva i stunden och se vad som händer. Kenyanerna kan lära svenskarna att lita till sig själva och den egna förmågan och inte förlita sig på att myndigheter och andra officiella funktioner ska ordna markservicen.
Svenskarna kan lära kenyanerna värdet av mer uppföljning och utkrävande av ansvar. Att inte ge upp och acceptera dåliga politiker som inte gör sitt jobb. Det finns redan många i Kenya som reagerar och agerar, men mycket mer behövs.

Vilken berättelse har betytt mest för dig i livet? Varför?

En svår fråga. Jag läser mycket och är allätare. Böcker fyller så många olika funktioner. Men den första boken som verkligen fastnade och som fortfarande kan få mig att skratta när jag tänker på den är ”Det blåser på månen” av Eric Linklater. Den fantasifullheten och känslan av äventyr är fantastisk. På ett filosofiskt plan handlar det om att inse att allting är möjligt, eller i alla fall bra nära.

Vem skulle du helst vilja byta bok med och vilken bok skulle du byta bort?

Jag skulle vilja ge ”Harens år” av Arto Paasilinna till Alexander McCall Smith. Dels för att det är en så otroligt rolig bok som någon med McCall Smiths humor borde kunna uppskatta och dels för att jag är väldigt nyfiken på vad han skulle kunna tänkas ge mig i retur…

Liknande:

1. Direkt från Afrika – Lars Rambe!
2. Fyra frågor till Camilla Läckberg
3. Fyra frågor till Henrik Elmér!
4. Från Sergels Torg till Tjörnarp
5. Tre frågor till Josefine Sundström